Nationaldag i Snesudden

Det skjuts Granskott på Nationaldagen, men det smäller inte.

Röd skymtar stugan bak hängbjörkens slöja, bugar och säger att nu är det vår

Det växer så det knakar,

Eftersom det var i september vi var här förra gången, och hösten gått förbi , så njöt vi nu av att sommaren var på gång. Glömd var snö och is, kallt och mörkt. Nu kvittrade fåglarna, solen sken ibland genom molnen.

Själv kröp jag upp i sängen bland alla kuddar och filtar. Njöt av värmen från kaminen och utsikten på min pappas gamla gobeläng. Gobelin eller gobeläng som tyget också kallas är ett kraftigare vävt tyg med vackra mönster. Kan användas till draperier, gardiner, kuddar, dynor, väskor och kläder m.m.
Livet kan vara bra härligt ändå.

03,45 vaknade vi av tystnaden. Det hade slutat blåsa, det var kavlugnt , solen sken och lommarna ropade över sjön, vilken härlig morgon.

På bryggan satt en ensam Skrake och önskade sällskap. Födan består huvudsakligen av fisk som den fångar med sin för skrakarna typiskt sågtandade näbb, därav det vetenskapliga artnamnet som betyder ”sågare”

Den behövde inte vara ensammen länge, det finns alltid plats och sällskap i fågelvärlden. Att ensam är stark är tydligen inte sant. Här hålls uppsikt åt flera håll, samtidigt.

Häggen bjöd på en överraskning, den hade börjat blomma. En ljuvlig doft. Häggen hittas ofta på mark som är en blandning av lera och krita eller på annan mark med högt pH-värde. Den undviker sur jord och torra ställen. Arten ingår oftast i fuktiga skogar eller buskskogar, gärna nära vattenansamlingar eller i skuggan av klippor. Dess stenfrukter, ”häggbären”, som mognar i augusti är svartglänsande, väldigt söta och sträva. Barken är gråbrun och doftar starkt av bittermandelolja om den krossas (liksom veden), vilket tjänar som skydd mot skadedjur. Dess frånstötande egenskaper utnyttjades fordom till att hålla råttor, möss och mullvadar borta från gårdarna. Förr tillverkades tunnband av hägg.

Foto: Margaretha Dahl Sandling

Efter Kvikkjokks vägen en sen kväll

Vi ville se ur långt våren kommit
isen låg delvis kvar, trots att solen lyckades skina igenom ett hål i molnen
Vi åkte efter Kvikkjokks vägen med stundtals vackra vyer
Skymningen sänker sig och då kanske älgarna kommer fram
Där såg vi en ensam älg, och snart hade vi sett sammanlagt 9 stycken på vår resa
Medan andra definitivt inte ville vara med på bild
Andra ville gärna bli både sedda och hörda, kanske inte så mycket av oss, som intresserade damer. Orre är en fågel i familjen fasanfåglar. Orren är en stannfågel som förekommer i norra Palearktis, främst i hed- och myrlandskap i anslutning till skog. Den är nära släkt med kaukasisk orre. Inför häckningen, som sker tidigt på våren, spelar orren på specifika spelplatser. 
Vi kom till Tjåmotis, en by vid sjön Skalka i Jokkmokks kommun. Tjåmotis anlades som ett nybygge 1699. I byn finns de bodar, som användes av flyttsamerna för förvaring av mat och utrustning vintertid. Blackälven flyter genom Tjåmotis, och mynnar i Lilla Luleälvens sjösystem söder om byn.
Snösmältningen hade satt igång och det hade samlats lite vatten runtomkring på marken.
Från bron som Blackälven rinner under hade vi en fin utsikt. Hade också turen att få höra Tranorna och dessutom filma dem när de fyllda av tillfredställande flög över oss och löftesrikt ropade ut att våren är här,
Vi fortsatte upp ovanför Seitevare dammen. Seitevare kraftverk
är ett vattenkraftverk i Blackälven, ett biflöde till Lilla Luleälv. Det har en effekt på 225 megawatt. Kraftverket ligger vid en plats som samerna kallar Heliga Fallet. Där syntes inga speciella vårtecken.
Trots allt ligger isen tjock och sprickfärdig på vissa ställen
medan isen dragit sig undan på andra
Det är onekligen mycket vackert den här tiden på året och dygnet
På hemvägen förvånade oss en älg med att stanna kvar mitt på vägen, medan kompisen löpte sin väg till skogs, Den stod kvar en bra stund och tittade på oss, innan den besinnade sig: V.ad skulle vi tro om den, att den aldrig sett en bil förut?

Foto: Margaretha Dahl Sandling och Torbjörn Sandling

Aldrig får man sova i fred!

På håll kunde si se två svanar som sov på isen. Två Kanadagäss gled makligt förbi, uppmärksammade paret som sov på iskanten. ”Verkar vara en intressant plats, det där” såg nykomlingarna ut att tänka och klev resolut upp på iskanten.
Intressant alltså, kanske man kan smaka
Oblygt strosar de runt det sovande paret. Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 och 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika. Huvud och hals är svart med en vit fläck på strupen. Näbben och fötterna är gråsvarta. Bröstet är ljust. Buken och kroppssidorna är beigebruna med tydliga tvärband. Vingovansidan och ryggen mörkare gråbrun. Under- och övergump vit och stjärten svartgrå.
Den första inplanteringen av kanadagås i norra Europa skedde i Storbritannien till kung Jakob II av Englands samling av vattenfåglar i St. James’s Park i London under 1600-talet.[4] Kanadagåsen planterades sedan in på flera ställen runt om i Europa till olika zoologiska trädgårdar och liknande.[a] Exempelvis köptes två honor in till Trädgårdsföreningen i Göteborg 1870, vilket är de första kända individerna i Sverige.[5] Men det var först under 1900-talet som arten fick någon större spridning i Europa, och talrikast har den blivit i England och Sverige.[6]Ibland nära eller en bit ifrån …
Tja, det är väl lika bra att vakna, här går det nog inte att sova
Sångsvanen
är Finlands national fågel. Den är en stor och vit vattenfågel. Den gula färgen på näbben sträcker sig från näbbroten och i en kil litet förbi näsöppningen vilket är det bästa kännetecknet jämfört med mindre sångsvan. Stjärten är rund och kort och inte kilformad som hos knölsvanen. Ungfågeln har en brungrå fjäderdräkt och den får den vuxnas vita dräkt vid ruggningen sommaren efter födseln. Den unga individen saknar också gult på näbben (det gula på näbben är ljust, delvid rödaktigt). Sångsvanen flyger med nästan ljudlösa vingslag (jfr knölsvan).
Det är en sann glädje att få se fåglarna när de dyker upp på sin färd mot våren och sommaren

Naturreservat Kaltisbäcken

Vi tog en tur med bilen, för att se hur långt våren hade kommit. Kaltisbäcken är ett vägnära naturreservat som är mycket artrikt. Här har hittats cirka 150 rödlistade arter. Få skogar i Norrland är lika rika på sällsynta arter. Vid bäcken finns allt från stora områden med strutbräken, lundartade delar med björk, örtrika granskogar med rikligt med lågor, hällmarkstallskogar och tallhedar med storvuxna tallar och rikligt med lågor.  
1932 skedde en damm katastrof i Auvakkojaure, strax ovanför Högträsk. Dammen brast och tömdes på vatten som forsade 15 kilometer till Luleälven. Bäckfåran i Kaltisbäcken breddades och sediment och träd spolades i väg. Den stora lövrikedomen och det märkliga området med all strutbräken är båda ett resultat av att dammen brast. Kaltisbäcken är en av Norrlands mest värdefulla platser för sällsynta lavar. Knappnålslaven smalskaftlav förekommer på ett 50-tal träd och ringlav växer på några tusen träd. Även svampfloran är av mycket stort värde. Rikedomen på död ved är mycket stor och Kaltisbäckens värde för kräsna vedsvampar kommer att öka ännu mer ju längre tiden går.
Vi fortsatte sedan, kvällarna kan verkligen vara ljuvliga på våren. Mörkret har flytt och ljuset är förtrollande
Fast timmen är sen kan Sädgåsen stolt sträcka på sig efter sin långa flygtur, och stråla i solskenet.
Sädgås (Anser fabalis) är en fågel i familjen änder som häckar i norra Europa och norra Asien. Dess taxonomiska status är under diskussion och behandlas ibland som två olika arter, tajgasädgås (A. fabalis) och tundrasädgås (A. serrirostris). I Sverige häckar sädgåsen från norra Dalarna och nordvästra Hälsingland till nordligaste Lappland. Merparten häckar i skogsområdena från Ångermanland till Torne lappmark
I den något tilltagande skymningen uppstår spännande mönster och man kan fråga sig: Vad är det jag ser?
Foto: Margaretha Dahl Sandling o Torbjörn Sandling